Barn har rätt till föräldrar som älskar dem!

Anne Holmdahl - torsdag, maj 19, 2016

Inget barn har någonsin bett om att få komma till världen. Det beslutet har alltid föräldrarna tagit. I Sverige finns ingen oupplyst person som inte vet hur barn blir till. Undantag till regeln går säkert att hitta, men jag skulle tro att man får leta länge. Vi lever i världens mest upplysta samhälle både vad gäller kroppens funktioner och vilka preventivmedel som finns att tillgå, men det verkar inte som vi lever i det mest upplysta landet i världen gällande barns behov. Ett bevis på det är att fler och fler barn mår dåligt, får dåliga betyg och söker psykologisk hjälp. Dessa barn ska själva så småningom bli föräldrar.

Man kan säkert hitta multiförklaringar till dagens tillstånd, för det finns inte bara en enda specifik orsak, utan det handlar om en massa orsaker i samverkan. Dessvärre är det inte bara barnen som mår dåligt. Sjuskrivningarna för vuxna som mår dåligt på grund av psykisk ohälsa skjuter också i höjden. Det är klart att man måste fråga sig vad det är som pågår och svaren är förmodligen komplexa samtidigt som det finns ett mycket enkelt svar på gåtan. Det enkla svaret är att vi skapat ett samhälle med både orealistiska som fantasifulla förväntningar tillsammans med verkliga krav som många gånger är övermänskliga. Alltså krav som en vanlig människa inte mäktar med i längden. Det skapar både osäkerhet och en vacklande självkänsla som får oss att dunka i huvudet i väggen och ropa: Duger jag? Om inte, vad krävs av mig för att duga? Svaret på den komplexa frågan är omöjligt att bena ut. Det går inte att leva upp till alla förväntningar vare sig de är realistiska eller bara sitter i huvudet, och vem ska förresten bedöma oss?

Ju mer man bollar runt dessa frågor desto snabbare hamnar man i de existentiella frågorna: Varifrån, varför och varthän? Det lilla barnet som kommer till världen utan ha bett om att få födas struntar i de existentiella frågorna. Eller rättare sagt, är helt upptagen av de existentiella frågorna. Det önskar bara: Att överleva, bli väl omhändertagen och må bra.

En förälders första och största uppgift är att ta väl hand om sina barn. Att innan man sätter dem till världen fundera över vad det kommer att innebära och vad det kostar i kronor och ören, men främst vad det kostar i tid och engagemang. Så hur mycket av det senare är du beredd att betala för barnet?

Vi lever i en tid när vi har möjlighet att tänka och planera hur vi vill ha det och vad vi vill ge våra barn. Därför är det vansinnigt viktigt att blivande föräldrar samtalar med varandra om hur de vill lägga upp föräldraskapet. Att bara tro att allt ska ordna sig kan ge en del hårda bakslag med fula blåmärken som följd. Blåmärken som kanske inte syns på utsidan men stannar kvar på insidan – i både barnet och föräldrarna.

Att leva med barn är ett dygnetruntuppdrag vare sig barnet är hemma eller i skolan. Det är lika underbart som det är krävande. Som förälder ska du alltid vara barnets ankringsplats. En trygg hamn där de kan känna tillhörighet. En hemmahamn med fri tillgång på kärlek, omvårdnad, uppmuntran, tröst och mod som ger frimodighet och styrka. Att gå från livet utan barn till livet med barn, handlar om att verkligen lämna vad som en gång var, för något helt nytt och som aldrig kommer att bli som det en gång var. Det krävs mental förberedelse inför att ta på sig ansvar för en helt ny helt ljuvlig och beroende liten människa.  

Ett barn har rätt att pocka på uppmärksamhet och bli sedd och känna sig tillfreds. Ett barn genomgår olika utvecklingsfaser som hela tiden ställer nya krav på föräldrarna. Man kan vända på tanken och säga att ”Barn är fantastiska och utvecklar föräldrar” om föräldrarna är villiga att lära sig av barnet vill säga. Spegelneuronerna utvecklar ett samspel som det gäller att ta tillvara och besvara. Ett tillfälle för både barn och förälder att växa.

 Mest handlar det om föräldrautveckling. Barn gör inte som man säger utan som man gör. En gammal klyscha sägs det, men det är en klyscha som är sann. Med andra ord hänger barnets sociala utveckling och kompetens på vilka förebilder vi väljer att vara. Det handlar inte om att uppfostra barnet, det handlar om att vara förebilder för barnet att lära från och att följa. Smarta föräldrar inkluderar sina barn i familjelivet, låter dem känna delaktighet just genom att barnet förväntas och tillåts att vara delaktig. Små barn älskar att få små uppgifter att uträtta och större barn gläds när de klarar av det där som bara stora brukar göra. De växer genom att klara av olika saker och vill inget hellre än känna sig sedda, viktiga och får känna stolthet för den de är och att de kan bidra till gemenskapen. Alltså både den de är och det de kan bidra med. Låt uppgifterna vara åldersadekvata. Tala om för ditt barn att du älskar det och vad det betyder för dig. Hur glad du är över att vara förälder till just ditt barn.

Ta tid att läsa med barnet redan från början. Bläddra i pekböcker och övergå till berättelser ur Bibeln och sagoböcker. Sagor sätter fantasin och kreativiteten i rörelse. Gör det till en daglig vana. Prata med barnet och ge det ett gott ordförråd redan från början. Låt barnet göra saker för dig som att överraska dig med blommor från ängen, målningar och konstverk, laga mat och baka etc. Men framför allt ge ditt barn varma stunder i din famn. Ett bara-vara-tillstånd av trygghet och närhet.

Barn kostar pengar och tid. Så är det bara och är man inte beredd på de kostnaderna måste man ta sig en funderare på om man ska satsa på föräldraskap. Kommer barnet att tvingas tävla med din tid på jobbet, din tid framför skärmen, din tid i telefonen, din tid på krogen, din tid med kompisar, din tid i löparspåret, den tid du anser dig ha rätt till för dig själv?

Självklart måste det finnas tid för dig själv och dina behov som förälder och vuxen. För att orka måste du tanka för egen del annars funkar det inte. Men allt kommer att se annorlunda ut från det du lämnar livet utan barn och kliver in i livet med barn. Samtidigt behöver det inte bli en frustrerande upplevelse om du bara ställer in hjärnan på att ”Nu är det annorlunda, inte lika dant som förr, men förmodligen mycket bättre och mer spännande. Och det är jag som ska se till att det blir det.” När man behöver fylla på den egna inre depån genom umgänge med andra vuxna eller bara vara för sig själv är det ett gyllene tillfälle att låta barnet knyta band med andra personer som kan betyda mycket i barnets liv. Personer som bjuder på trygghet och kärlek. Ett sätt för barnet att vänja sig vid sfären utanför hemmet.

Som förebild kan du hjälpa ditt barn att inte drabbas så hårt av kraven från omvärlden – verkliga eller inbillade stressorer. Hjälp dig själv och därmed ditt barn att rycka på axlarna lite oftare. Välj dina krig genom att ta vissa saker med en klackspark och låta dem inte växa till jätteberg eller bli dumma principer. Gör något kul tillsammans när det kör ihop sig. Att skratta tillsammans är ett gott livselixir. Kom ihåg att det är du som är förebilden. Livet pågår nu och ska levas så människovänligt som möjligt. Vi är ju trots allt människor, inte super men/women. De omänskliga kraven är precis som ordet säger, inte mänskliga, och måste bort. Då mår barn bra. Alla kan inte bli rymdforskare eller olympier men det gör ingenting. Stötta barnet med skolarbetet. Hjälp dem så att hemuppgifter blir gjorda. Klarar du inte deras hemläxa på egen hand kanske någon annan kan hjälpa till. Varför inte grannen eller en släkting. Hjälp barnet att ta det steg han eller hon är mogen för. Ge lagom stora utmaningar.

 Livet är kort och både du och ditt barn behöver all kärlek, omsorg och glädje som möjligt. Krångla inte till det utan håll ihop och njut av varandra. Det är saligare att ge än att få. Det komiska är att det är just genom att ge som vi också får och det gäller även i föräldraskapet. Då slipper du säga när du är gammal: ”Jag ångrar att jag inte gav barnen mer tid.”

Problematisera:

Vad kan du/ni göra om det spårar ur?

Hur tänker du om din egen barndom?

Hur samtalar du med din partner om hans/hennes barndom?

Vad var bra och vad vill ni inte upprepa i er familj?

Vad är viktigt i era tankar om den barndom ni vill ger ert barn?

Hur kan ett barn som inte fått denna uppväxt reparera skadorna?

Hur kan/ska du möta dina barn som vuxna och som inte fick det de behövde från dig som barn? (Tänk framåt i tiden om du inte har vuxna barn idag)

Hur kan du möta barn i andra sammanhang som är gränslösa och längtar efter anknytning?

Har du rum för fosterbarn i din familj? Kan du ställa upp som kontaktfamilj för andra barn?

Vad gör man när man får ett barn med ADHD eller någon annan diagnos som kräver struktur, extra tid och kärlek uttryckt på ett sätt som passar just dem?

Lägg själv till frågor som dyker upp när du låter tankarna gå från Bullerbytillvaro till dagens stressade och kravfyllda samhälle.

Göm inte: ”Att vara förälder är världens viktigaste uppdrag!”
Kommentarer
Inlägget har inga kommentarer.
Skriv en kommentar




Captcha Image