Barn har rätt till föräldrar som älskar dem!

Anne Holmdahl - torsdag, maj 19, 2016

Inget barn har någonsin bett om att få komma till världen. Det beslutet har alltid föräldrarna tagit. I Sverige finns ingen oupplyst person som inte vet hur barn blir till. Undantag till regeln går säkert att hitta, men jag skulle tro att man får leta länge. Vi lever i världens mest upplysta samhälle både vad gäller kroppens funktioner och vilka preventivmedel som finns att tillgå, men det verkar inte som vi lever i det mest upplysta landet i världen gällande barns behov. Ett bevis på det är att fler och fler barn mår dåligt, får dåliga betyg och söker psykologisk hjälp. Dessa barn ska själva så småningom bli föräldrar.

Man kan säkert hitta multiförklaringar till dagens tillstånd, för det finns inte bara en enda specifik orsak, utan det handlar om en massa orsaker i samverkan. Dessvärre är det inte bara barnen som mår dåligt. Sjuskrivningarna för vuxna som mår dåligt på grund av psykisk ohälsa skjuter också i höjden. Det är klart att man måste fråga sig vad det är som pågår och svaren är förmodligen komplexa samtidigt som det finns ett mycket enkelt svar på gåtan. Det enkla svaret är att vi skapat ett samhälle med både orealistiska som fantasifulla förväntningar tillsammans med verkliga krav som många gånger är övermänskliga. Alltså krav som en vanlig människa inte mäktar med i längden. Det skapar både osäkerhet och en vacklande självkänsla som får oss att dunka i huvudet i väggen och ropa: Duger jag? Om inte, vad krävs av mig för att duga? Svaret på den komplexa frågan är omöjligt att bena ut. Det går inte att leva upp till alla förväntningar vare sig de är realistiska eller bara sitter i huvudet, och vem ska förresten bedöma oss?

Ju mer man bollar runt dessa frågor desto snabbare hamnar man i de existentiella frågorna: Varifrån, varför och varthän? Det lilla barnet som kommer till världen utan ha bett om att få födas struntar i de existentiella frågorna. Eller rättare sagt, är helt upptagen av de existentiella frågorna. Det önskar bara: Att överleva, bli väl omhändertagen och må bra.

En förälders första och största uppgift är att ta väl hand om sina barn. Att innan man sätter dem till världen fundera över vad det kommer att innebära och vad det kostar i kronor och ören, men främst vad det kostar i tid och engagemang. Så hur mycket av det senare är du beredd att betala för barnet?

Vi lever i en tid när vi har möjlighet att tänka och planera hur vi vill ha det och vad vi vill ge våra barn. Därför är det vansinnigt viktigt att blivande föräldrar samtalar med varandra om hur de vill lägga upp föräldraskapet. Att bara tro att allt ska ordna sig kan ge en del hårda bakslag med fula blåmärken som följd. Blåmärken som kanske inte syns på utsidan men stannar kvar på insidan – i både barnet och föräldrarna.

Att leva med barn är ett dygnetruntuppdrag vare sig barnet är hemma eller i skolan. Det är lika underbart som det är krävande. Som förälder ska du alltid vara barnets ankringsplats. En trygg hamn där de kan känna tillhörighet. En hemmahamn med fri tillgång på kärlek, omvårdnad, uppmuntran, tröst och mod som ger frimodighet och styrka. Att gå från livet utan barn till livet med barn, handlar om att verkligen lämna vad som en gång var, för något helt nytt och som aldrig kommer att bli som det en gång var. Det krävs mental förberedelse inför att ta på sig ansvar för en helt ny helt ljuvlig och beroende liten människa.  

Ett barn har rätt att pocka på uppmärksamhet och bli sedd och känna sig tillfreds. Ett barn genomgår olika utvecklingsfaser som hela tiden ställer nya krav på föräldrarna. Man kan vända på tanken och säga att ”Barn är fantastiska och utvecklar föräldrar” om föräldrarna är villiga att lära sig av barnet vill säga. Spegelneuronerna utvecklar ett samspel som det gäller att ta tillvara och besvara. Ett tillfälle för både barn och förälder att växa.

 Mest handlar det om föräldrautveckling. Barn gör inte som man säger utan som man gör. En gammal klyscha sägs det, men det är en klyscha som är sann. Med andra ord hänger barnets sociala utveckling och kompetens på vilka förebilder vi väljer att vara. Det handlar inte om att uppfostra barnet, det handlar om att vara förebilder för barnet att lära från och att följa. Smarta föräldrar inkluderar sina barn i familjelivet, låter dem känna delaktighet just genom att barnet förväntas och tillåts att vara delaktig. Små barn älskar att få små uppgifter att uträtta och större barn gläds när de klarar av det där som bara stora brukar göra. De växer genom att klara av olika saker och vill inget hellre än känna sig sedda, viktiga och får känna stolthet för den de är och att de kan bidra till gemenskapen. Alltså både den de är och det de kan bidra med. Låt uppgifterna vara åldersadekvata. Tala om för ditt barn att du älskar det och vad det betyder för dig. Hur glad du är över att vara förälder till just ditt barn.

Ta tid att läsa med barnet redan från början. Bläddra i pekböcker och övergå till berättelser ur Bibeln och sagoböcker. Sagor sätter fantasin och kreativiteten i rörelse. Gör det till en daglig vana. Prata med barnet och ge det ett gott ordförråd redan från början. Låt barnet göra saker för dig som att överraska dig med blommor från ängen, målningar och konstverk, laga mat och baka etc. Men framför allt ge ditt barn varma stunder i din famn. Ett bara-vara-tillstånd av trygghet och närhet.

Barn kostar pengar och tid. Så är det bara och är man inte beredd på de kostnaderna måste man ta sig en funderare på om man ska satsa på föräldraskap. Kommer barnet att tvingas tävla med din tid på jobbet, din tid framför skärmen, din tid i telefonen, din tid på krogen, din tid med kompisar, din tid i löparspåret, den tid du anser dig ha rätt till för dig själv?

Självklart måste det finnas tid för dig själv och dina behov som förälder och vuxen. För att orka måste du tanka för egen del annars funkar det inte. Men allt kommer att se annorlunda ut från det du lämnar livet utan barn och kliver in i livet med barn. Samtidigt behöver det inte bli en frustrerande upplevelse om du bara ställer in hjärnan på att ”Nu är det annorlunda, inte lika dant som förr, men förmodligen mycket bättre och mer spännande. Och det är jag som ska se till att det blir det.” När man behöver fylla på den egna inre depån genom umgänge med andra vuxna eller bara vara för sig själv är det ett gyllene tillfälle att låta barnet knyta band med andra personer som kan betyda mycket i barnets liv. Personer som bjuder på trygghet och kärlek. Ett sätt för barnet att vänja sig vid sfären utanför hemmet.

Som förebild kan du hjälpa ditt barn att inte drabbas så hårt av kraven från omvärlden – verkliga eller inbillade stressorer. Hjälp dig själv och därmed ditt barn att rycka på axlarna lite oftare. Välj dina krig genom att ta vissa saker med en klackspark och låta dem inte växa till jätteberg eller bli dumma principer. Gör något kul tillsammans när det kör ihop sig. Att skratta tillsammans är ett gott livselixir. Kom ihåg att det är du som är förebilden. Livet pågår nu och ska levas så människovänligt som möjligt. Vi är ju trots allt människor, inte super men/women. De omänskliga kraven är precis som ordet säger, inte mänskliga, och måste bort. Då mår barn bra. Alla kan inte bli rymdforskare eller olympier men det gör ingenting. Stötta barnet med skolarbetet. Hjälp dem så att hemuppgifter blir gjorda. Klarar du inte deras hemläxa på egen hand kanske någon annan kan hjälpa till. Varför inte grannen eller en släkting. Hjälp barnet att ta det steg han eller hon är mogen för. Ge lagom stora utmaningar.

 Livet är kort och både du och ditt barn behöver all kärlek, omsorg och glädje som möjligt. Krångla inte till det utan håll ihop och njut av varandra. Det är saligare att ge än att få. Det komiska är att det är just genom att ge som vi också får och det gäller även i föräldraskapet. Då slipper du säga när du är gammal: ”Jag ångrar att jag inte gav barnen mer tid.”

Problematisera:

Vad kan du/ni göra om det spårar ur?

Hur tänker du om din egen barndom?

Hur samtalar du med din partner om hans/hennes barndom?

Vad var bra och vad vill ni inte upprepa i er familj?

Vad är viktigt i era tankar om den barndom ni vill ger ert barn?

Hur kan ett barn som inte fått denna uppväxt reparera skadorna?

Hur kan/ska du möta dina barn som vuxna och som inte fick det de behövde från dig som barn? (Tänk framåt i tiden om du inte har vuxna barn idag)

Hur kan du möta barn i andra sammanhang som är gränslösa och längtar efter anknytning?

Har du rum för fosterbarn i din familj? Kan du ställa upp som kontaktfamilj för andra barn?

Vad gör man när man får ett barn med ADHD eller någon annan diagnos som kräver struktur, extra tid och kärlek uttryckt på ett sätt som passar just dem?

Lägg själv till frågor som dyker upp när du låter tankarna gå från Bullerbytillvaro till dagens stressade och kravfyllda samhälle.

Göm inte: ”Att vara förälder är världens viktigaste uppdrag!”

Man får det man ser

Anne Holmdahl - fredag, januari 15, 2016

Det var en konstig rubrik kanske du tänker, men det är en sanning som ofta är svår att ta till sig. Särskilt när det handlar om relationer och den man förälskat sig i.

Förälskelse är ett tillstånd som är härligt, som gör något med hela kroppen och framför allt med knoppen. Hormonerna flödar fritt på sätt som de inte gör i vardagliga sammanhang. Pirret eller de kända ”fjärilarna” i magen fladdrar fritt och hungern är som bortlåst. I hjärnan kör tankarna runt i ett och samma hjulspår och koncentrationen på annat är svår att fånga. Vi längtar. Vi längtar efter nästa möte, och tid och rum får andra dimensioner än de brukar ha. Ja, förälskelse är helt enkelt underbart.

Det är en period när vi är beredda att göra saker som vi kanske aldrig annars skulle komma på som att vara uppe natt och dag, tala timmar i telefon eller på skype, slarva med ekonomin och ja, lite galna upptåg helt enkelt. Det är kul, det är spännande och man längtar efter tvåsamhet.

Man skulle kunna säga att förälskelsen är blind. Eller är det helt enkelt så att vi vill vara blinda? Det är skönt att slippa vara rationell och bara få hänge sig åt det som sker. Kanske ringer en och annan varningsklocka i bakgrunden att han/hon har lite konstiga exter för sig eller säger saker som ger små nyp på medvetandet men som snabbt borstas bort. Illusionen av den perfekta relationen är så stark och underbar att det är svårt att börja ställa sig frågor om vad det var jag kände men inte ville känna.

Många är de män och kvinnor som önskar att de hade reagerat på dessa förbisusande känslor som på något sätt antydde att det var något som inte stämde. Förälskelsefasen är just en fas som brukar ha en hållbarhet på ett till två år för att förhoppningsvis övergå i en kärleks- och omsorgsfas spetsad med förälskelsefjärillar lite då som håller elden vid liv. Men tyvärr är det inte alltid fortsättningen blir på det viset. Istället dyker verkligheten bakom de där varningssignalerna upp allt oftare och man förstår inte hur det som började så bra kunde utvecklas till detta. Tvåsamheten blev ensamhet och djupet i närheten övergick till grunt vatten där lågvattenmärken borde vara utmärkta så man slapp köra på grund om och om igen. Partnerns personlighet hade fler komponenter än dem som visade sig i förälskelseruset. Plötsligt är du inte intressant längre, eller så känner du dig utnyttjad. Fula och hårda ord utdelas oftare än du anat. Partnern visade sig vara allt annat än trevlig och underbar. Prinsen/prinsessan förvandlades inte till en groda utan snarare till en gris eller kanske rent av en varg som bevakar sitt revir där du ingår som en ägodel.

Det är inte roligt att tala om varningsklockor i sammanhang när det är bröllopsklockor som ringer i tankarna. Men ett visst mått av försiktighet är klädsamt redan under datingfasen. Var nyfiken på den du träffar. Ställ frågor om honom/henne på alla möjliga områden. Ta reda på bakgrund, önskningar, framtidstankar. Be honom/henne berätta om sin ursprungsfamilj och hur man gjorde där. Hur firade man högtider? Hur uppmuntrade man varandra och hur var föräldrarna mot varandra? Och inte minst, hur var du gentemot dina föräldrar och syskon.

Var uppmärksam på den andres beteende som humor, ironi, empati, ansvarstagande och tankar om sig själv. Våga ställa följdfrågor på ett gott och nyfiket sätt eftersom du är ute efter att lära känna den där personen som du funderar på att kanske tillbringa framtiden med. På samma sätt behöver du ger en klar VDN-förklaring över vad du själv står för. Viktigt är att du vågar ta orossignaler på allvar och försöka reda ut vad det är i relationen som orsakar din eventuella oro. Många är de personer som tänker att bara vi gift oss så ordnar det sig nog. Jag ska förändra den andra personen så han/hon blir som jag tänkt mig. Det blir sällan så säger erfarenheten. Människors benägenhet till förändring är inte jättehög. Personligheten danas tidigt och förändring senare i livet kräver övertygelse, vilja och tid vilket kan bli en stor utmaning när vardagen rullar på.

Värst är det när man blir insnärjd av en människa med kraftig narcissism. Det är personer som inledningsvis är ytterst charmerande. De kan nästan vädra sig fram till en människa som är benägen att låta sig bli charmerad och omhändertagen. Fången i hans nät (för det är oftast en man) kan vägen ut bli mycket svår och smärtsam. Skam över att ha fastnat i fällan, över att man inte lyssnade till varningssignalerna och frågan vart tar jag vägen nu, kan bli för mycket. Man stannar, lider och tiger. Då är det viktigt att släkt och vänner vågar lägga sig i och berätta vad de ser samtidigt som man ber om uppriktiga svar. Finns det en möjlighet till förändring och i så fall hur skulle den gå till?

Tillbaka till rubriken, Man får det man ser, kanske snarare borde lyda; Man får sällan det man vill se. Var noga och modig med relationen du inleder. Gräv i varandras värderingar, personligheter, önskningar och drömmar så du inte kliver på ett tåg utan färdriktning. Men släpp samtidigt loss. Njut av äventyret. Lär av varandra. En ”karta” är alltid bra att ha tillhands för ta ut färdriktningen. Vissa delar av kartan kan du få del av genom Levasamman och KRIS. Lycka till!

I nöd och lust

Anne Holmdahl - onsdag, oktober 14, 2015

I nöd och lust, tills döden skiljer oss åt. Ord förknippade med äktenskapslöften och som de flesta av oss verkligen menar när vi står inför altaret och lovar varandra detta inför Gud och närvarande gäster.

Senare visar det sig att nästan hälften av alla äktenskap går sönder. Ibland blir det sprickor som går att reparera men ibland faller allt ihop och till synes finns inget lim som kan återskapa det som en gång såg så vackert ut.

Konsekvenserna av trasiga äktenskap blir till ringar på vattnet som slår emot kobbar, skär och stränder som vi inte en tänkt på. Det handlar sällan om enbart ”dig och mig”, så många och så mycket påverkas av det ni som par snubblar in i. Det som låg framför efter ni sagt ja till varandra kan bli en utmaning som ingen av er var förberedda på. Finns det barn är det alltid de som drar det kortaste ståt för att ni inte fixade en trygg gemensam värdegrund från början. Anklagelse? Ja, på sätt och vis. Att köpa grisen i säcken är inget någon kan rekommendera. MEN det bästa är att läget går att förändra, förbättra för en omstart.

Förälskelsens underbara känsla visade sig inte vara för evigt när vardagen och verkligheten gjorde sitt intåg i relationen. Förälskelsekänslorna lär enligt forskning hålla i sig mellan 1-2 år. Rollerna är heller inte lika ”enkla” som de kanske var en gång i tiden när arbetet för överlevnad lade beslag på det mesta av dygnets vakna timmar. Det gällde att få mat på bordet, hantera sjukdom, gamla föräldrar och på landet även djur och skörd. Man var tvungen att se till att allt rullade på.

Idag ligger världen för våra fötter, eller snarare på våra skärmar, och vi överöses av information och tillgång till saker som för bara någon generation sedan inte ens fanns i fantasins värld. Vår vakna tid tävlar om vår uppmärksamhet både på jobbet, fritiden och i hemmet. Vi har svårt att välja vad vi kan ”stänga av”, när och varför. Förväntningarna från ögonblicket då vi lovade oss till varandra finns fortfarande kvar som en djup längtan efter närhet, gemenskap och mening. Men hur gör man?

Vem är han eller hon som nu är din partner och som delar din säng, ditt badrum, ditt kök och dina barn? Hann du ställa de där viktiga frågorna till honom eller henne, innan ni slog era påsar ihop, om hur era olika kulturer och förväntningar stämde överens? Lika barn leka bäst heter det, vilket också stöds av forskning. När jag säger kulturer menar jag att vi alla kommer ur olika kulturer. I ditt hem gjorde ni på ett visst sätt och tilltalstonen var på sitt sätt. Eftersom vi är vanemänniskor är detta viktiga faktorer att samtala om och hur vi ska förstå varandra särskilt när kyliga vindar drar in i hemmet. Kyliga vindar som kan övergå till att bli frostiga. Frostiga till den grad att man inte klarar att föra normala samtala utan har övergått att skrika och slänga anklagelser på varandra. Denna frost tinar sällan av sig själv. Värme måste komma in i bilden för att smälta och släppa fram våren. Ni som läst Narninaböckerna minns kanske hur vedervärdigt det var när det alltid var vinter men aldrig jul. Det var först när Aslan dök upp som man kunde göra upp med avundsjuka och skadliga relationer vilket resulterade i att våren fick möjlighet att spira och breda ut sig.

Inledningsvis talade jag om att ca hälften av äktenskapen spricker, men hur det är med samborelationer vet vi inte lika säkert. Så vitt jag vet finns inget som tyder på att separationsstatistiken skulle se bättre ut. Har man inte i förväg sett till att bevaka sina rättigheter kan man råka ekonomiskt sett riktigt illa ut. Juristernas hetaste tips är att gifta sig för att båda parter ska känna sig trygga.

Just ekonomi är ett område som inte sällan leder till djupa konflikter och som man behöver samtala om innan man tar steget över till ett liv i gemenskap. Vilka inkomster har vi och förväntar vi oss ha; ska vi ha delad eller gemensam ekonomi; finns saker/fastigheter som ska vara enskild egendom; hur slarviga/sparsamma är vi med pengar; hur fördelar vi ev föräldraledighet etc, etc.  Men områden att utforska hos varandra är många fler. Det låter kanske inte så romantiskt med ordet utforska, men ett nyckelord eller snarare ett redskap som kan leda till en långlevd god relation är ordet: Nyfiken. Var positivt nyfiken på din tilltänkta partner. Ta reda på vem han eller hon är på djupet. En gemensam värdegrund är ett absolut måste för att man ska må bra och att eventuella barn ska känna sig trygga. Att vara nyfiken handlar inte om att ställa till med förhör utan att i samtal, många och långa sådana, be den andre berätta om sin barndom. Hur umgicks man i den familjen? Vad var bra och vad vill han eller hon inte upprepa i sin egen relation? Var en god lyssnare och ställ följdfrågor om du inte förstod det som sades. Undvik att kritisera för då lägger du krokben för det goda samtalet. Tolka så lite som möjligt utan ställ i stället kontrollfrågor för att se om du uppfattat rätt. ”Aha, är det så här du menar?”

Det går inte att tömma ut alla livets områden över en kopp kaffe. Se till att träffas ofta på tu man hand just i syfte att lära känna varandra. Men umgås även med vänner och bekanta för att se hur ni båda fungerar tillsammans med andra människor – kända och okända. När relationen verkar ta sig och det blir lite mer allvar med den, är det viktigt att ni träffar varandras föräldrar, syskon och andra närstående. Var lite uppmärksam på hur han eller hon relaterar till framför allt föräldrarna och hur syskonrelationerna ser ur. Hur pratar man med varandra? Hur behandlar man varandra? Finns sarkasmer, överlägsenhet, underdånighet, ointresse? Hur blir du välkomnad?

Ja, bäste läsare, nu har jag kanske trampat in på ett smärtsamt område och det var ju bra, för det var precis det jag ville göra. Syftet med dessa rader var att få dig, inte att bli arg och gå i taket, utan snarare få dig att fundera över hur din relation till din partner skulle kunna utvecklas till det bättre; att du ställer dig frågan hur du kan lägga stolthet och hämnd åt sidan och våga kliva in på en väg som verkar jobbig och också är det, men som kan ge dig, din partner och relationen en styrka som leder till det där som ni lovade varandra en gång i början.

Har ni inte slagit era påsar ihop än är mitt varmaste råd att ni tar er tid att lära känna varandra innan ni gör det. Var nyfikna på varandra. Fråga, fråga och fråga mer, men gör det med kärleksfylld nyfikenhet. Samtala om saker där ni skiljer er åt och fundera över om skiljelinjen är alltför stor för att ni ska klara av dela tak i framtiden. Om det inte verkar som en bra idé, våga då backa och lämna walk over. Ni som redan delar samma tak, men som märker att tystnaden sprider sig eller de hårda orden blivit både fler och alltmer högljuda, kom ihåg att det inte måste vara kört. Det finns en ny väg att slå in på, men den kräver att man drar på sig terrängskorna, mat (= saker att berätta) i ryggsäcken och en vilja att ta en ärlig blick på sig själv och den kultur man själv fört in i relationen.

Kan man älska varandra tills döden skiljer oss åt? Kan kärleken inte bara hållas levande utan även växa genom år av slit, släp och utmaningar? JA! Men det finns ett pris: Villighet, tid, engagemang, att inte alltid anse sig ha rätt utan enligt Bibelns ord underordna sig VARANDRA.

Behöver ni hjälp att gå vidare i er relation, dra dig då inte för att kontakta Levasamman för att se hur vi kan hjälpa just dig och din partner att komma vidare.

Anne Holmdahl

Damernas samtalsbyrå. Män och kvinnor är välkomna.

www.damernassamtalsbyra.se

Mannens och kvinnans kommunikation

John Breneman - måndag, november 10, 2014

Medan kvinnor gärna förknippar förtrolighet med verbal kommunikation, finns det mycket som tyder på att män mer förknippar förtrolighet med att man gör saker tillsammans. Detta är viktigt att hålla i minnet. När en kvinna ber sin man att tala om känslor en stund, kan det betyda att hon vill känna närhet. Men det vill en man också, när han frågar sin partner om hon vill ta en promenad eller älska med honom.

s. 63 i Verktyg för varaktig kärlek  av Howard J Markman,  Scott M Stanley och Susan L Blumberg  (Verbum)

Vad är meningen med att gifta sig?

Dan Rosendahl - måndag, oktober 14, 2013
Fråga: I fråga 14 frågar ni varför jag tror att just vi har en chans att förbli gifta när så många andra äktenskap slutar i skilsmässa. Ibland undrar jag om jag är naiv eller orealistisk när jag tror och hoppas att just vi ska vara undantaget. Är det fel av mig att hoppas på det bästa trots statistikens dystra prognos?

Svar: Verkligen inte! Eftersom du inte gör felet att blunda för riskerna tror jag att ni har bättre förutsättningar att lyckas. Sanningen är ju den att fler äktenskap idag "går sönder" än sådana där man håller ihop. Nu är ju det hela inte så enkelt att man därmed kan säga att alla som gick skilda vägar hade uttömt alla möjligheter till att hitta tillbaka till varandra. Ibland saknades insikter eller motivation att göra det tunga jobb som krävdes för att återupprätta relationen. Med rätt insikt och motivation kanske det inte alls hade varit nödvändigt att avsluta relationen.

Andra håller ihop trots svåra missförhållanden där den ena parten kränker den andra. En sådan relation behövde ju omarbetas vilket då kräver samma insikter och motivation som i fallet vi talade om innan. Sammantaget kan vi tillsammans konstatera att relationer är "färskvara" som förändras med tiden och med livets skiftande förutsättningar. Men därmed inte sagt att det innebär att ni därför kommer att, som det heter, "växa ifrån varandra". Tvärtom, i en relation där kommunikationerna fungerar och man delar med sig av vad som sker, finns goda förutsättningar för att man istället både växer som individer och "växer tillsammans".

Att ni aktivt jobbar på att vara bättre förberedda är ett gott tecken! Många verkar tro att "kärlek är att aldrig behöva säga förlåt" som det hette i filmen Love Story på 70-talet. Det är helt fel definition på kärlek. Kärlek är ett medvetet val jag gör varje dag. Summan blir att vi är kvar på rätt spår tillsammans och inte plötsligt drar slutsatsen att det inte kan vara kärlek längre eftersom jag upptäcker att jag behöver ändra på mig och be om förlåtelse. Min motivation till att visa kärlek är något jag själv kan styra. Det är därför som kärlek är ett val!

Givande karaktärsdrag

Dan Rosendahl - måndag, oktober 14, 2013

Fråga: I fråga 10 uppmanas vi nämna karaktärsdrag som vi tror skulle bidra till ett givande förhållande i ett äktenskap. Jag och min fästmö har olika starka karaktärsdrag. Det tycker jag verkar bra eftersom vi då kan komplettera varandra och tillsammans ha mycket som kan vara till hjälp. Det känns nästan som vi passar för varandra som "hand i handske" Hon har t.ex. tålamod och jag har kort stubin. Jag är, å andra sidan, ordningsam medan hon å sin sida inte tar så allvarligt på städning och upplockning. Var det så ni tänkte när ni skrev frågan eller i vi inne på fel spår?

Svar: Både ja och nej. Ni har helt korrekt identifierat karaktärsegenskaper som ni i nuläget ser både hos varandra och hos er själva. Samtidigt har ni identifierat brister hos er själva och varandra som kan komma att bli upphov till konflikter i relationen framöver. Ta det här med din korta stubin, t.ex. Beror det på att du ställer orimliga krav på både dig själv och andra? Det är viktigt att ni pratar om vilka förväntningar ni har, både på er själva och på varandra inför ert gemensamma liv. Alltför högt ställda krav och förväntningar kommer att ge dig gott om tillfällen att "explodera" vilket, som du säkert kan räkna ut, inte kommer att stärka er relation. Vad du istället behöver jobba på är att sänka kraven så att du "desarmerar" dig själv och inte behöver tappa självbehärskningen.

Din fästmö å andra sidan kanske behöver tänka på att hennes "ostädade" förhållningssätt var OK så länge hon bodde ensam, det var ju ingen annan än hon själv som fick leva med konsekvenserna. Nu blir ni snart två som bor i samma bostad och det är inte bra om den ena skördar det den andre sår. Här är det dags för henne att fundera på hur hon kan göra sin del för att hjälpa till med att skapa en gemensam fristad, där ni kan trivas tillsammans och inte störas av vare sig orealistiska förväntningar eller onödigt stök. Samlevnad kräver att ni utvecklar större empatisk förmåga och tänker mer på den andres behov än på den egna bekvämligheten. När båda ger varandra 100 % finns det goda förutsättningar att trivas och växa tillsammans.